Mitt imellan dessa bilder hände det en väldigt massa.
Nu i efterhand önskar jag att jag tagit i alla fall en bild på det. Men jag hade annat att tänka på helt enkelt.
Bilden här ovanför är på vår rumsdörr, där inne hade vi en väldigt trevlig kväll med allmänt chill och vila. Jag kommer ihåg att jag åt både frukt, chips och drack läsk. Efter några timmar bestämde vi oss för att det var dags att sova, vi var tvugna att lämna rummet morgonen efter. Några timmar senare vaknade jag och det jag kände var ren panik, hela kroppen signalerade att något var fel. Illamåendet var hemskt! Och jag gjorde allt för att somna om och bara få slippa det men icke. Jag fick inte behålla något, även när jag försökte fylla på med i alla fall vatten kom allt upp igen. Rädsla är det enda jag kan förklara det jag kände med, ren och skär rädsla. Tänk dig att du är i ett land där du inte kan språket, rutinerna eller var det finns läkarhjälp och till råga på allt måste du lämna rummet för att inte få betala förseningavgift.
Sabina rusade ner till receptionen där, som tur var, den vanliga receptionen jobbade. Han blev minst lika oroliga som vi var! Fina människa! Direkt började han rita ut på kartan var sjukhuset låg, dubbelkollade så att jag verkligen skulle klara av att gå dit och sen erbjöd han oss att få ha väskorna i förvaring nere vid receptionen. Vi gick och hittade tillsist sjukhusets entré, in och försöka förklara vad vi ville! Fick sitta mitt emot en sjuksköterska, jag med en telefon i handen och hon med en, och förklara för personen i telefonen vad som var fel där personen sen tolkade på italienska till sjuksköterskan. Sen var det upp igen, alltså jag ville bara sova(!), in i en ny korridor och tillsist blev vi satta i ett väntrum. Och jag förstod verkligen inte ett dugg, inte hur kösystemet fungerade, vad nummerna var och om det verkligen var där jag skulle sitta.
Efter vad som kändes som en evighet blev jag hämtad, av en sköterska som inte kunde engelska, visad till ett rum, där jag äntligen fick lägga mig ner, och fick börja prata med en läkare som kunde engelska! Hon frågade femtielva tusen frågor och bestämde sedan att blodprov och dropp skulle ordnas. Sagt och gjort, in med droppet och utrullad i korridoren. Ja, jag låg i korridoren men det störde inte mig det minsta. Även om sjuksköterskorna inte kunde engelska kom de titt som tätt och kollade till mig, fixade med droppet och kom med filt.
Fyra timmar senare fick jag träffa min engelsktalande läkare igen. "Uttorkning" var domen jag fick. Sen fick jag en bunt med papper på italienska i handen och ett "take care". Efter detta var det bara att röra på sig, förvirrad över att inte få betala, yrade vi oss ut från sjukhuset och tillbaka till hostlet. Där stod vår kära receptionist aka Adrian och välkomnade oss med ett oroat leende. Jag försäkrade att jag mådde bra. Han berättade då att han för säkerhetsskull hållt två bäddar öppna för oss, om vi inte hade kunnat ta oss vidare samma dag. Efter lite övervägande tackde vi dock nej till rummet, tog våra väskor och gav oss iväg. Det stod konsert på schemat!
Trots att vi tidigare kollat upp var konserten skulle vara så verkade det fel när vi kom dit. Vi började fråga runt och det visade sig att det fanns en plats en bit utanför Milano med exakt samma namn! Det var bara att ta väskorna och röra på sig. Sex timmar på sjukhus, en pizza och en halvtimme vila var det powerwalk genom Milano för att hinna med tåget ut till nästa ställe. Och där är nästa bild, Sabina slog sig in nästan längstfram medan jag satt lutad mot våra väskor i utkanten och njöt av MIKAs spelning därifrån. Lustigt nog valde ambulanspersonalen att sätta sig precis bredvid mig!
Så fast att dagen började i mindre kaos blev avslutningen väldigt bra.
Mitt tips till er, glöm inte dricka och äta ordentligt!
Kommentera