När kom till Rom var klockan runt 11 på kvällen.
Efter några dagars resande kände vi att vi hade blodad tand och började leta oss fram längst gatorna, det vi letade efter var ett hostel. Med karta i högsta hugg började vi gå runt. Efter en timme började vi inse att detta inte gick något bra, vi hittade bara hotell och dyra sådana! Vi frågade runt, fick svårbegripliga vägbeskrivningar och fortsatte gå.
Efter ytterligare tid började vi till och med känna oss lite vilse. Då, då ska ni veta, hittade vi den ryska ambasaden! Av alla saker vi kunde leta oss fram till så lyckas vi med ryska ambasaden?! Välbevakad med militärer kan jag lova! En av dessa militärer var snäll och försökte allt förklara vägen till där han trodde det fanns ett bed and breakfast, gulligare försök får man leta efter! Men inte ens med hans hjälp hittade vi till en sovplats.
Då tog vi nästa försök, in på ett hotell igen och fråga om de kunde ge oss vägen till ett hostel eller B&B, killen i receptionen tar upp telefonen, ringer ett samtal och skickar ut oss på gatan för att möta någon. Där möts vi av en gammal tant som frågar om vi behövde sovplats, ja självklart behövde vi det! Hon bara nickar och visar att vi ska följa efter. Vi börjar gå och det börjar mer och mer likna en skräckfilm! Hon tar upp oss till en lägenhet där vi i hallen möts av ett annat par backpacker och en äldre herre. Han erbjöd oss sängplats för samma pris som vi betalde för hotell i Rimini! Nej sa vi och tog oss ut på gatan igen.
Ett sista försök, sen skulle vi försöka komma in på stationen istället, vi började gå i motsatt riktning alltså tillbaka till centralen. Förbi hotellet och ut på andra sidan mot var vi gått innan. Började läsa på vad det egentligen stod på portklockorna, eftersom skyltar till hostel inte fanns synligt på fasaderna. Och då hittade vi det, ett ställe som i alla fall var benämnt med hostel! In och fråga om det fanns plats, den äldre herren svarade att....han hade då ingen plats, men kanske på andra sidan gatan! Denna man valde att gå med oss tvärs över gatan och in i en ny port, upp för några trappor och in i en reception. En butter italiernare satt bakom disken, frågade vad vi ville och hänvisade till att minsann hade stängt! Trots att det var stängt så lät han oss ändå få två sänger. Lycka!
Dock blev lyckan kortvarig när vi efter några få timmars sömn vaknar av att en av våra rumskamrater flyger upp ur sin säng, in på toaletten och kräker. Kommer ut igen och yrar om att hon inte vet hur hon kom hem och var hon har sin nyckel. Vi håller andan, tar våra grejer och påbörjar vår dag i Rom!
